klarayoga.blogg.se

Jag har varit på workshop för Maria Boox idag på morgonen. Jag har länge sett fram emot att få praktisera för henne, dels för att hon verkar så varm och härlig och dels för att hon sägs vara en baddare på backbends. Nu efter ett första möte kan jag konstatera att jag har en bubblande lyckopirr i kroppen. Vilken underbar kvinna! 

 

Min rygg har inte varit särskilt medgörlig sen innan sommaren. Mitt fokus på att bygga styrka har skapat en hel del låsningar i bröstrygg, skuldror och nacke. Lägg sen på benen-bakom-huvudet ställningarna i tredje serien och en stel rygg är ett faktum. 

 

Jag fick hjälp att komma direkt med båda händerna mot hälarna i kapotasana. Det var evigheter sen sist. Och det kändes som att bröstet öppnades upp och all belastning från korsryggen var borta. För några år sen brukade jag komma in direkt, utan att sätta ner händerna i mattan, men med en hand i taget. När jag kom till Sydney fick min lärare mig genast att arbeta bort detta mönster då hon inte tyckte att jag skulle vrida ryggen i samband med en djup bakåtböjning. Nu jobbar jag nästan alltid med kapotasana på egen hand och går ner med båda händerna i mattan och sen synkroniserat vandrar in händerna längs med fötterna tills det bara är att glida över. Men jag tror att det är bra om jag kan praktisera ställningen på ett nytt sätt så att jag kan öppna upp bröstet i större utsträckning. Efter handstående och tick-tocks, som gärna kunde vara lite mer kontrollerade… fick jag hjälp att ta tag i vaderna i charka bandhasana, en djup brygga eller hjul. Jag har inte varit i närheten av detta sen innan sommaren. Den där sista decimetern gör så mycket då bindningen får energin att cirkulera runt i kroppen. Det är nästan som att prana går bananas. 

 

Det läggs ofta mycket prestige i bakåtböjningar och prestige får oss att färdas i fel riktning på den yogiska resan. Detta inlägg visar att dessa tankar även helt uppenbart finns hos mig. Den ständiga paradoxen har slagit till igen. Under min practice försöker jag att lägga detta åt sidan och ändå djupdyka i vad som sker i bakåtböjningar för de är både intressanta och effektiva. När vi öppnar bröstet och böjer oss bakåt händer tusen saker i kropp och sinne. Vi känner oss lätt utsatta i positionen då vi blottar våra hjärtan. Det går inte att gömma sig utan sårbarheten är påtaglig. Detta kombinerat med en position som rent fysiskt kan göra det svårt att andas innebär att många kanske inte direkt jublar inför backbends. Genom att stanna här kommer vi med tiden att underlätta för andetaget att flöda i bröstet. Eftersom vi kommer i kontakt med våra fysiska begränsningar utmanas sinnet och tålamod är ofta ett nyckelbegrepp när det kommer till bakåtböjningar. Jag har vid flera tillfällen upplevt svårigheter och intressant effekter i bakåtböjningarna i samband med sorg eller andra känslomässigt tunga perioder. Ett exempel är från när min morfar gick bort för några år sedan och det låste sig totalt. Under en period var det oerhört svårt att öppna hjärtat. Ett annat exempel är från tiden då jag var som mest stressad på mitt förra jobb, då kom tårarna som på beställning när jag påbörjade gruppen med backbends i andra serien. B.K.S Iyengar menar att eftersom backbends stretchar hjärtat, släpper de på spänningar som är lagrade i musklerna samt frisätter naturliga painkillers. Inte konstigt att det är lätt att fascineras av backbends.