Lärarjaget
Kategori: Yoga
Det är verkligen en ynnest att få undervisa i yoga och jag hoppas att min hängivenhet och passion smittar av sig till alla som kommer på klasserna. Ashtangayoga är lite speciellt, både att utöva och undervisa eftersom vi traditionellt sett praktiserar något vi kallar för Mysorestyle. Detta innebär att klassen inte leds av en lärare utan att det finns en inneboende lärare i metoden. Utifrån vår egen andning gör vi så långt i sekvensen som vi har kommit. Yogin har själv ett ansvar över sin egen praktik särskilt när det kommer till att memorera och fördjupa sig i det vi gör. Visst finns läraren där och påminner om ordningen men det är givetvis skillnad mot om man blir ledd från första till sista andetaget. Så även om vi hela tiden utgår från oss själva och har en individuell practice är läraren i högsta grand närvarande och deltagande. Vi finns i rummet för att introducera eleven till nya positioner, ge tips och ge fysisk assistans. Rollen innebär även så mycket mer då vissa vill dela med sig av hela sin livshistoria. Att undervisa i Mysorestyle är helt enkelt ganska komplext och långt ifrån enkelt.
Nyligen efter en klass fick jag ta emot mycket ilska av en student som inte tyckte att hon fick hjälp att komma vidare. Hennes upplevelser är givetvis sanna för henne även om det finns olika sätt att se på det. Jag önskar att hon hade väntat och bett mig om hjälp och inte nöjt sig med att uttrycka sitt missnöje på väg ut ur shalan. Jag blev ganska paff och var inte nog snabbtänkt i den stunden för att på ett bra sätt förklara varför jag gjorde som jag gjorde. Hon har varit borta ett tag och har bland annat svårt att komma ihåg positioner och deras ordning. Det är inte lätt att praktisera Mysorestyle om man inte har en regelbundenhet och att vara dedicerad är en betydelsefull aspekt av träningen.
En viktig del av yogan är att möta alla känslor som dyker upp. Det är ett kraftfullt verktyg som ger oss möjlighet till att rena kropp, nervsystem och sinne. Det är därför naturligt att vi upplever ilska så väl som glädje och sorg. Det är fantastiskt lärorikt att försöka hantera frustrationen som uppsår då vi inte kan få det vi vill ha. Exempel från mattan kan vara nya positioner, en skadefri kropp eller närvaro. Vi kan se vår asanapraktik som ett tillfälle att öva på att hantera känslor som även finns i vår vardag.
För många är det en del av processen att tappa sin praktik under perioder för att sen hitta tillbaka till den igen. Egentligen borde jag inte oroa mig så mycket över att någon blir missnöjd. Det är ju ändå helt naturligt. Men samtidigt vill jag att alla ska få uppleva det fantastiska som jag gör. Eller är det bara mitt ego som talar och känner sig sårat när någon har uttryckt missnöje?
