klarayoga.blogg.se

Fundamentet i ashtangapraktiken är att synkronisera rörelser med andetagen. Detta kallas vinyasa. I vissa rörelser stannar vi och andas lite längre; det är detta som är själva positionen. Varje asana bygger på föregående och tillsammans bygger de upp en förbestämd sekvens av rörelser som skapar sex serier. Vi inleder med två varianter av solhälsningar. Därpå följer ett antal stående positioner som kallas för fundamentala, efter dessa praktiserar man den serie som är aktuell för dagen. Efter dessa kommer bakåtböjningar och framåtböjningar. Egentligen behöver vi bara göra solhälsningar och en grupp avslutande positioner som följer framåtböjningen, allt annat är frivilligt, men dessa två komponenter behöver finnas med i någon form och i något utförande. 

 

Positionerna i serierna påverkar oss på olika sätt och har skilda syften men gemensamt för dem är att de drar igång processer i kroppen. För att balansera det som har hänt i och med de igångsatta processerna finns avslutande asanas. Dessa positioner harmoniserar och skapar en helhet. 

 

Avslutande asanas inleds med ett skulderstående. salamba sarvangasana, liksom flera andra i gruppen är en inverterad position där vi hamnar med fötterna högre än hjärtat. Detta innebär att hjärtat arbetar på ett annat sätt och med mindre ansträngning. Detta har man snappat upp i sjukvården där hjärtpatienter ofta får ligga med benen högt. När vi gör inverterade ställningar byter vi  perspektiv och lär oss att se saker på ett nytt sätt. I skulderståendet börjar hakan närma sig bröstet och blir på så sätt en förberedelse för jalandra bandha, ett halslås som vi använder oss av under pranayama. 

 

Idag introduceras drottningen av asanas, skulderstående, ofta ganska fort och trots sina fina effekter kan det vara bra att närma sig det med viss aktsamhet så att nacken inte får för mycket belastning innan den är redo för det. Man ska aldrig känna smärta eller ha svårigheter att andas, men smärta kan ibland förväxlas med öppning. Om skulderståendet känns obehagligt kan man istället göra setu bandha sarvangasana, som är en kombination av en bakåtböjning och ett skulderstående, eller viparita karani. Google är vår bästa vän så är ni nyfikna på vilka positioner det är är det bara att söka. 

 

För att balansera nackens position i de olika skulderståedevarianterna böjer vi sedan nacken i andra riktningen i fisken, matsyasana och uttana padasana. Därefter kommer huvudståendet, men jag tror att kungen av asanas förtjänar ett eget inlägg. Nu återstår en padmasanasekvens där vi kan få meditation innan vi lägger oss ner och vilar. Denna avslutas med utpluthih som ger oss kontroll över mula och uddyana bandha. Om man behärskar dessa tekniker ska man kunna lyfta upp utan alltför stor ansträngning. 

 

Avslutningsvis ligger vi i en lång och skön vila. Både i sin bok Astanga Yoga Anusthana och när jag praktiserade för Sharath var han tydlig med att säga att detta inte är savasana, som ju är en asnana, utan just vila från asana övningarna. Genom att rulla över på den sida vars näsborre har mest flöde eller svara, och stäcka på armen under huvudet kan vi byta sida på flödet och med det få ett mer balanserat flöde. Detta innebär att vi balanserar ida och pingala nadis. 

 

 

 

 

När tungan viks bak kommer den inre månen, bindu, låta nektar droppa ner i hela kroppen när den är full, precis som den yttre månen låter sitt ljus lysa på jorden vid fullmåne.

Hatha Yoga Pradipika III:51 

Fluid drips into sixteen petalled lotus (vishuddhi chakra) when the tongue is inserted into the upper throat cavity; the paramshskti (kundalini) is released and one becomes concentrated in that (experience which ensues). The yogi who drinks the pure stream of nectar is free from disease, has longevity, and had a body as soft and as beautiful as a lotus stem. 

 

Det ständigt pågående bruset i våra sinnen liknar Buddha vid rastlösa apor som finns inom oss alla. Otåligt hoppar de från gren till gren. Bruset består av de hundratusentals tankar som dagligen poppar upp inom oss, ibland som en följd av den oändliga mängd intryck vi omges av. Buddha menar att det är omöjligt att bannlysa aporna från sinnet. Istället ska vi försöka att tämja aporna genom att spendera tid varje dag med att lugna sinnet. Genom att rikta uppmärksamheten inåt, mot andetaget, kan vi lära känna våra apor. Patanjali kallar detta förstadie till meditation för pratyahara. En del av övningen består i att vi noterar och accepterar att tankarna kommer, men låter bli att följa dem. 

 

I Bhagavad Gita ledsagar Krishna Arjuna genom att undervisa honom i olika former av yoga. I sjätte kapitlet uttrycker Arjuna att det för honom verkar lika svårt att kontrollera sinnet som det är att kontrollera vinden. Krishna svarar då att det utan tvivel är svårt att tämja sinnet, men att det är möjligt, genom konstant praktiserande och non-attachment. 

 

 

Yoga is hard to attain, I agree, by one who is not self-controlled; but by the self-controlled it is attainable by striving though proper means. 

 

 

Till minne av min älskade farfar som idag har somnat in. Vi ses ♥

Jag har varit på workshop för Maria Boox idag på morgonen. Jag har länge sett fram emot att få praktisera för henne, dels för att hon verkar så varm och härlig och dels för att hon sägs vara en baddare på backbends. Nu efter ett första möte kan jag konstatera att jag har en bubblande lyckopirr i kroppen. Vilken underbar kvinna! 

 

Min rygg har inte varit särskilt medgörlig sen innan sommaren. Mitt fokus på att bygga styrka har skapat en hel del låsningar i bröstrygg, skuldror och nacke. Lägg sen på benen-bakom-huvudet ställningarna i tredje serien och en stel rygg är ett faktum. 

 

Jag fick hjälp att komma direkt med båda händerna mot hälarna i kapotasana. Det var evigheter sen sist. Och det kändes som att bröstet öppnades upp och all belastning från korsryggen var borta. För några år sen brukade jag komma in direkt, utan att sätta ner händerna i mattan, men med en hand i taget. När jag kom till Sydney fick min lärare mig genast att arbeta bort detta mönster då hon inte tyckte att jag skulle vrida ryggen i samband med en djup bakåtböjning. Nu jobbar jag nästan alltid med kapotasana på egen hand och går ner med båda händerna i mattan och sen synkroniserat vandrar in händerna längs med fötterna tills det bara är att glida över. Men jag tror att det är bra om jag kan praktisera ställningen på ett nytt sätt så att jag kan öppna upp bröstet i större utsträckning. Efter handstående och tick-tocks, som gärna kunde vara lite mer kontrollerade… fick jag hjälp att ta tag i vaderna i charka bandhasana, en djup brygga eller hjul. Jag har inte varit i närheten av detta sen innan sommaren. Den där sista decimetern gör så mycket då bindningen får energin att cirkulera runt i kroppen. Det är nästan som att prana går bananas. 

 

Det läggs ofta mycket prestige i bakåtböjningar och prestige får oss att färdas i fel riktning på den yogiska resan. Detta inlägg visar att dessa tankar även helt uppenbart finns hos mig. Den ständiga paradoxen har slagit till igen. Under min practice försöker jag att lägga detta åt sidan och ändå djupdyka i vad som sker i bakåtböjningar för de är både intressanta och effektiva. När vi öppnar bröstet och böjer oss bakåt händer tusen saker i kropp och sinne. Vi känner oss lätt utsatta i positionen då vi blottar våra hjärtan. Det går inte att gömma sig utan sårbarheten är påtaglig. Detta kombinerat med en position som rent fysiskt kan göra det svårt att andas innebär att många kanske inte direkt jublar inför backbends. Genom att stanna här kommer vi med tiden att underlätta för andetaget att flöda i bröstet. Eftersom vi kommer i kontakt med våra fysiska begränsningar utmanas sinnet och tålamod är ofta ett nyckelbegrepp när det kommer till bakåtböjningar. Jag har vid flera tillfällen upplevt svårigheter och intressant effekter i bakåtböjningarna i samband med sorg eller andra känslomässigt tunga perioder. Ett exempel är från när min morfar gick bort för några år sedan och det låste sig totalt. Under en period var det oerhört svårt att öppna hjärtat. Ett annat exempel är från tiden då jag var som mest stressad på mitt förra jobb, då kom tårarna som på beställning när jag påbörjade gruppen med backbends i andra serien. B.K.S Iyengar menar att eftersom backbends stretchar hjärtat, släpper de på spänningar som är lagrade i musklerna samt frisätter naturliga painkillers. Inte konstigt att det är lätt att fascineras av backbends. 

 

Asana och pranayama skapar tapas, hetta, som renar insidan. I reningsprocessen gör vi oss av med onödigt överflöd. En effekt av asanapractice är att vi svettas, vilket vi även eftersträvar. 

Efter många högskolepoäng på meritlistan har jag insett att min förståelse utvecklas när jag skriver.  Att sätta ord på mina tankar blir en del av svadhyaya, det vill säga egenstudier av det som mina lärare har lärt mig. Ett tjusigare ord för hemläxa. Men så fick jag en förfrågan om jag ville berätta hur jag kom i kontakt med yoga och hur det har påverkat mig. Eftersom jag inte kan skryta med en stor läsarkrets känner jag att jag får ta vara på ert intresse. 

 

Jag testade yoga på gym för första gången för ungefär sju år sedan, som en del av min övriga träning. Jag visste inte att yoga kunde vara något annat än att tänja på muskler och slå knut på sig själv. I den hetsiga fitnessmiljön lyckades ändå ett intresse för yoga att väckas. Utan att förstå vad jag saknade sökte jag en traditionell yogaform och hittade ashtangan. Redan efter första klassen visste jag att jag hade hittat rätt. Jag var ivrig och ville lära mig allt på en gång. Dagen efter första kurstillfället rullade jag ut mattan hemma i lägenheten och praktiserade på egen hand. Jag trodde nog också att jag hade fattat grejen. Idag vet jag bättre; jag är fortfarande en nybörjare. 

 

Genast märkte jag att jag mådde bra av att praktisera asanas. Det spelade ingen roll hur stor ångesten var för övrigt, på mattan var den borta. Jag började sova på nätterna, något som jag innan dess inte hade kunnat göra sen tioårsåldern. Med tiden blev även mitt förhållningssätt till mat sundare och ångesten är numera borta.  Först var syftet att jag önskade en hälsosam kropp. Nu önskar jag en häslosam kropp för att den är ett verktyg i min yogapraktik där målet är att stilla sinnet. För mig är det en enorm skillnad. 

  

 

Efter dagens återbesök hos läkaren kan jag återigen konstatera att han verkar väldigt fascinerad av mitt knä. Varken före eller efter mig har han stött på en liknande skada och det är både intressant och lärorikt. För några veckor sedan gjorde jag en andra magnetröntgen för att se vad som har hänt sen jag fick prp-behandlingen. Bilderna visar ärrbildning som tyder på en pågående läkning. Ge det lite tid, ett halvår till ungefär. Jag har fått en ställning att sova med så att jag inte kan böja och rotera knät på natten. Om någon månad ska jag få komma tillbaka till sjukgymnastik-teamet. Det här är lärorikt för dem med.

 

Den som har fått mest lärdom av skadan är givetvis jag. Men nu börjar jag känna att jag kanske har lärt mig tillräckligt. Jag har fått känna på hur det är att inte kunna göra asanas. Ta några steg tillbaka, hitta ett annat fokus i min practice än vad jag kanske tidigare har haft. Genom att fokusera på andningen och utforska andningstekniken har jag insett att jag kan andas igenom motstånd utan att känna smärta, i ganska stor utsträckning. Smärtan och känsligheten kräver att jag är konstant fokuserad. Att praktisera med en skada innebär således att det blir en practice med närvaro. Det är uteslutet att köra på i gamla mönster för min förmåga varierar så stort från dag till dag. Varje andetag blir på så sätt ett unikt tillfälle att uppleva nuet.

 

Efter två och ett halvt år med smärta av varierande intensitet har tålamodet tränats. Kanske kommer det att förbli så här och då får jag vara nöjd med det, santosa. Jag har en frisk kropp som fixar det mesta. Vad har jag för andledning att vara missnöjd? Vad är det jag vill ha? Jag hör det själv: aparigraha, non-grasping. Så fort vi har fått en sak vi vill ha vill ha nästa. 

 

Det faktum att jag ägnar ett inlägg åt mitt knä innebär per automatik att jag är fäst vid min kropp. Uppenbarligen har jag en hel del kvar att lära. Abhyasa- practice och vairagyam - detachment är två kärnprinciper i Yoga Sutras som går att läsa om i Samadhipadah. Sinnet kan nå ett yogiskt tillstånd genom abhyasa och vairagyam. Allt vi behöver göra är att praktisera rätt metod under en lång tid utan avbrott. Den högsta nivån av detachemt innebär att vi kan släppa taget om alla begär som hindrar oss att se det sanna jaget. Med detta sagt inser jag att jag nog kommer ha ont ett bra tag till.