Mysore Magic
Kategori: Yoga
Redan ute på gatan känner jag doften av rökelser som sipprar ut ur springan i dörren. Jag rullar ut min matta, lägger mig ner, hittar andningen och mjukar upp kroppen lite. Runt om mig har vissa redan hunnit en bit in i stående, andra smyger in i rummet en efter en. Jag tonar in med mantra, oftast Bhadram Karnebhihi, solhälsningsmantrat. Och så Ekam, jag drar in naveln mot ryggraden, andas in och lyfter armarna. Andetaget bestämmer takten för min praktik eftersom rörelserna synkroniseras med andningen. Det ger mig möjligheten att verkligen vara i nuet, för vad är mer knutet till den givna stunden än andetaget? Med hjälp av metoden skapar vi själva förutsättningarna för att hitta ett meditativt tillstånd. För mig finns inte möjligheten till detta på samma sätt i ett lärarlett format eftersom jag då ska försöka vara närvarande i någon annans rytm.
Kroppen blir varm av rörelserna och jag ger energi till de andra i rummet precis på samma sätt som de delar med sig av sin energi till mig. Genom detta utbyte är jag inte i shalan och praktiserar bara för min egen skull utan min närvaro, precis som allas närvaro är viktig för alla andra. Gemenskapen blir än starkare när läraren påkallar uppmärksamhet i Samasthithi. Ashtangayoga mantra där vi riktar en tacksamhet till linjen av lärare och utövare. Därefter tar vi vid där vi slutade.
I asanas möter jag olika motstånd och känslor. Jag känner glädje när små framsteg kommer. En glädje som inte är helt oproblematisk att hantera eftersom den lätt blåser upp mitt ego och vad innebär egentligen ett framsteg?
Jag får lära mig att möta frustrationen som uppstår när mitt knä inte kan göra som jag tycker att de borde kunna. Jag får lära mig att släppa taget om asanas och moment som jag tycker är fantastiskt roliga. För tillfället känns det som att jag kan stå och träna på att komma högt upp med höften när jag hoppar in i Bakasana b i en evighet (så har inte alltid varit, jag har verkligen fått jobba med att känna kärlek i just denna asana), men då gäller det att gå vidare till Bharadvajasana som står näst på tur, och som inte alls är så kul med tanke på knät.
Bredvid är det någon som har en ganska kort practice och som lämnar rummet. Själv har jag en lång stund kvar fylld av styrkekrävande övningar där andetagen lätt blir korta och vinyasan oftast är omöjlig att hålla. Vi spolar fram till avslappningen. Min långa och krävande practice har gjort att jag, som när jag började med yoga knappt kunde vila i någon ynka minut, nu gärna stannar här ett, kanske väl, bra tag för att återhämta mig. När jag är redo för att möta dagen är det oftast bara jag kvar och min lärare som har börjat sin practice. En efter en har yogisarna blivit färdiga med sin praktik och med sig tar de den fantastiska känslan som ett Mysorepass ger oss. Det är Mysore Magic som får mig att lämna en varm säng innan klockan hunnit bli halv sex. Det är vetskapen om att det jag gör är bra för mig och min omgivning som har fått mig att på tom mage svettas och kämpa både fysiskt och psykiskt sex dagar i veckan i snart sju år.
