Karma, Jnana och Bhakti
Kategori: Yoga
Av Krishan blir Arjuna instruerad i olika former av yoga varav tre anses vara huvudformer. Den första formen är Karmayoga. Den osjälviska handlingens yoga. Karma betyder gärningar. Det är dessa gärningar som binder atman till världen och dess kretslopp från födelse till död. Det verkliga självet, atman, varken handlar, gläds eller sörjer över handlingar, men vi upplever att vi gör det för att vi felaktigt identifierar oss med kropp och sinne. Karmayoga handlar om att handla på ett osjälviskt sätt, inte att göra goda gärningar. Självinsiktens problem innebär att vi handlar för att vi vill få något, alternativ undivka något. Det är lätt att hamna i fällan när vi yogar eftersom vi förväntar oss att få ut något av det. Vi kan uppleva att vi har en dålig practice etc. För att vara närvarande ska vi istället ska vi fokusera på själva handlingen som vi utför, inte resultatet. Vi kan bara yoga i nuet. Karmayoga innebär att praktisera för praktiserandes skull.
Jnanayoga är kunskapens väg.
Kunskap om världen leder till obundenhet. Om vi förskaffar oss kunskap kan vi förstå våra möjligheter till påverkan och kan därmed rikta energin i rätt riktning. Den andra kunskapen vi behöver är förståelsen av förhållande mellan brahman och atman vilket sägs ge längtan till befrielse.
Enligt vedantafilosofin och Patanjali kan kunskap fås på tre sätt. Nämligen genom sinnesintryck, genom logisk slutledning samt av tillförlitliga auktoriteter. Vad är då tillförlitligt? Enligt vedantan är det den tredje formen som är den främsta. Utifrån detta synsätt anses vi behöva få kunskapen ovanifrån medan Patanjali menar att det är den personliga erfarenheten som är den primära källan till kunskap eftersom föreställningarna som vi skapar är beroende av vad vi har sett förut. Det som är skapat av en auktoritet är beroende av den personliga erfarenheten för tolkning. Studier av skrifter kräver en robust yogapraktik. Utan praktiken blir kunskapen endast teoretisk och ej omsatt.
Enligt Bhagavad Gita är kunskap det samma som obundenhet. I femte kapitlet kan vi läsa att den vise ser det samma hos en Brahmin som en hundätare. På ett absolut plan är det ingen skillnad mellan de två. I fall vi ser till kroppar och sinnen finns det inget som heter jämlikhet. Vissa är starkare, smartare och vackrare än andra. Vishet innebär således att se bortanför detta och betrakta alla varelser som en evig själ med ett eget värde. Ett sätt för att förstå världen är med hjälp av de tre gunorna. Men dessa får jag ta och återkomma till vid ett annat tillfälle.
En annan yogaform, som inte tillhör de tre huvudlinjerna, som Krisna undervisar Arjuna i är dhyanayoga eller meditationens väg. Detta är Gitans version av det som senare kommer att kallas Raja- Patanjala - eller Ashtangayoga. I sjätte kapitlet ställer Arjuna två frågor. Den första lyder: Hur stillar man sinnet? Svaret på detta är abhyasa, ansträngning, och vairagya, obundenhet, som även står beskrivet i Yogasutra 1:12. Det krävs en ansträngning för att förbli i situationen. Vi behöver piskan i yogapraktiken, men vi behöver också obundenheten det vill säga förmågan att släppa taget. Det gör inget om det inte fungerar utan då gäller det bara att försöka på nytt. Arjunas andra fråga är som följer: Vad händer den som gett sig hän yoga, utan att bli fullkomlig i yoga? Innebär detta ett totalt misslyckande? På detta svarar Krishna att den som gör gott går aldrig under utan kommer att födas på nytt bland yogis och ta vid sin yogapraktik där. Framsteg i yoga är inte god krama, utan det är oförgängligt och finns alltid kvar om man har kommit en bit på vägen. Om det är svårt att tro på reinkarnation kan man ändå acceptera att det finns ett genetiskt och socialt arv. Vi föds och lever med olika förutsättningar och kan därför inte jämföra oss med varandra. Var och en av oss för med os något vidare när vi lämnar det här livet på jorden.
Nu återstår bhaktiyoga, vilket är hängivenhetens väg. Bhakti innebär att flytta över centrum i sitt liv från sig själv till Gud. Allt vi gör kan då ses som ett offer till Gud och som en del av något större. Bahktiyoga kan vara ens sadhana, det vill säga övningen. Den som utövar bhaktiyoga kallas för bhakta. Övningen kan innebära mantrameditaiton, lovsång, lyssna och läsa om Gud eller att utföra tjänster.
Det finns olika tolkningar kring varför Krishna beskriver olika yogaformer. En idé är att Gitan är riktad till olika människor och att exempelvis emotionella personer dras till bhaktiyoga. Vilken form spelar ingen roll då de leder åt samma håll. Det finns andra tolkningar som menar att osjälviskt handlande leder till kunskap om sig själv och omvärlden och att man då inser att världen inte enbart består av naturens krafter utan att det finns en gudomlig kraft eller hög nivå av självförverkligande.
